VHF betyder Very High Frequency och är
i intervallet ca 155 MHz, alltså ungefär 2 meter.VHF kan också sägas stå för
Vått, Högt och Fritt vilket är tre grundkrav som ska ställas
på antennens placering. Vått är det på sjön. Högt är det med en
masttoppsplacerad antenn. Fritt likaså. Betänk då hur andra antenner, windex
ska monteras. Mer om det senare.
VHF-signalens utbredning liknar ljuset. Radiovågen når
till horisonten. En högt placerad antenn ger att horisonten kommer längre
bort. Detta ger då en längre räckvidd.
Vi tar segelbåten som exempel. Resonemanget kan användas
i befintliga delar på en motorbåt. Där är det oftast enklare med en
installation.
Antennplatsen är nu given. Nästa steg är att välja antenn. Till seglaren som har svårt att komma under broar med ytterligare 1.2 meter antenn är det kanske lämpligt med en radiator i rostfritt som dessutom är böjlig. Om slaget mot en bro kommer på den övre hälften av radiatorn klarar sig oftast antennen. Man har i verkligheten höjt ”masten” med ca 70 cm. Det finns då de som förespråkar en kortare antenn. Det är definitivt inget bra alternativ om man ser till räckvidden. Dessa antenner är inte effektiva på längre avstånd.
För de som ska segla på världshaven är inte den rostfria radiatorn optimalt. Vid kraftig lutning av båten kan man räkna med att det också blåser hårt. Den rostfria radiatorn ligger då kanske parallellt med vattenytan. Då är det bättre att välja en radiator i glasfiber. Den böjer inte på samma sätt som ett stålspröt. Sedan finns antenner som har ett jordplan (sk groundplane- GP-antenner) i form av nedåtriktade spröt. De har den nackdelen att de tar mycket plats i masttoppen.
De övriga två tidigare nämnda typerna av antenner måste vara jordplansoberoende. I annat fall påverkas antennen, till viss del av stag och vant samt om masten är i metall. De blir svåra att ”stämma av” och fordrar en helt annan tillsyn. Det finns många bra antenner på marknaden men det finns också de som inte är lika bra. En antenn ska fungera optimalt både beträffande de elektriska egenskaperna men också vad avser de mekaniska. Den ska tåla kalla och varma klimat. Vissa plaster ”vittrar” i tropikerna. Det tar visserligen lite tid men ett extra skydd av epoxi är aldrig fel. En del antenner levereras med koaxialkabel ansluten på fabrik i antennfoten emedan andra levereras med lös koaxialkabel, en sats av mutter, o-ring m.m. Det tredje alternativet är att man själv får välja kabel och kontakter. Vi börjar med att titta på vilken sorts kabel som ska användas. Till en VHF skall impedansen alltid vara 50 ohm. Det finns kabel som är ganska tunn, ca 5 mm och som benämns RG 58. Denna kabel finns i både svart och vitt utförande. Längderna här bör inte överstiga 20 meter, men en rekommendation är att dra gränsen vid ca 15 meter. Skall man fortsätta inuti båten bör det ske med t.ex RG 213 U som har alldeles utmärkta elektriska egenskaper. Den är något tjockare, ca 12 mm och betydligt tyngre per meter. Ett bra alternativ till den kabeln är de lågförlustkablar som nu finns på marknaden. De har nästan samma diameter (+ 1 mm) som RG 58 men bättre elektriska egenskaper. Om man får en antenn utan kabel ska man välja lågförlustkabel, om det inte är korta avstånd, t ex under 15 m. Naturligtvis kan med fördel, RG 213 U användas men den kabeln är tyngre vilket seglare har synpunkter på. Det finns de som har invändning mot att använda lågförlustkabel vid t ex 30 meters masthöjd. Jämfört med RG 213 U så har man med den förra kabeln bara halva effekten, en dämpning med ca 3,0 dB. Betänk då vad det innebär med en halvering av effekten men med en antennhöjd som är 30 meter!!! Räckvidden ökar dramatiskt, trots halva effekten.
De flesta kontakter är till för användning inomhus, t ex PL 259. De passar direkt i VHF:ens antennuttag. Det finns också antenner som kräver en sådan anslutning. Vid kabeldiameter på ca 5 mm skall en reducering användas. Vid all utomhusanslutning mot t ex antennen, skall kontakter skyddas med vattenfri vaselin. En kabel skall aldrig skarvas utanför båten. Vid anslutning till antennen skall det dessutom finnas en gummidamask eller liknande som ett överdrag över den vaselinbehandlade kontakten. Ett nytt lager vaselin över skarven mot antennfoten rekommenderas. Fukten skall inte kunna komma åt den skalade koaxialkabeln. Det blir en sämre kontakt och kanske utebliven förbindelse.
Vid varje kontakt uppstår ett motstånd där signalen dämpas.
Det finns också kontakter som inte behöver lödas i sin helhet, som PL 259, utan pressas med ett särskilt verktyg. Innerledare måste dock oftast lödas. Även dessa kontakter ska skyddas med vaselin. De är oftast mindre och kräver också ett mindre hål.
Kontakter/kabel skall kunna ledas genom däcket. För motorbåtar är det kanske inte nödvändigt att ta bort antennen över vintern. Men för segelbåtsägaren är det ett måste. Det finns flera olika typer av genomföringar. Den billigaste är en variant av plast med bra kvalite som medger att en fastlödd kontakt av den största modellen (ca 19 mm i diameter) kan tas bort utan att ta bort själva kontakten lossas från kabeln. Genomföringen skruvas fast i däcket och tätas. Mot kabeln skruvas en expanderande gummipackning som omges av ett skruvlock som passar på fästet mot däck. När detta skruvlock lossas kan kabel och kontakt tas genom det större hålet genom fästet som är skruvat i däcket. Över vintern kan sedan en medleverad tätning anslutas. Hålet i den del som skruvas mot däck är ca 20 mm. PL 259 är 19 mm i diameter.
De som har vindinstrument, windex samt andra antenner i masttoppen bör sträva efter ca 40 cm avstånd mellan dessa antenner. Windexen har inte så stor ”metallmassa” varför en antenn kan sättas närmare än 40 cm. Detta mått gäller antenner som löper parallellt. En kort UHF-antenn för 900 MHz påverkar mindre än en antenn för 450 MHz.
Koaxialkabeln, som ska dras i masten, antingen i avsedd ränna som förutseende masttillverkare har från början, eller i monterat plaströr som ägaren själv monterar är ett måste. Ett fall som löper mot en koaxialkabel kan skära av den på ett ögonblick. Den kan dessutom ”låsa” fallen om man har otur. Rätt dragen koaxialkabel kommer inte heller att störa nattsömnen.
Beträffande monteringen av plaströr så skall samtliga fall dras ur masten. Det förutsätter att masttoppsbeslaget samt mastfotsbeslaget tas bort. Oftast är de popnitade med monellnit. Det är lämpligt att göra likadant sedan vid återmonteringen. Om man använder rostfri bult med maskingäng skall dessa lossas två ggr/år och fettas in. Det går nämligen inte att lossa dessa om det får gå flera år utan denna åtgärd. Det beror på att rostfritt och aluminium ”trivs” inte tillsammans. Anledningen till att alla fall måste tas bort är att de annars blir fastlimmade. Det är 100 % säkert vilket beror på att de hänger ner mot limytan. Masten ska ligga horisontellt vid detta arbetsmoment. Om man har en pilotlina till varje fall, så blir det lättare att få tillbaka fallen. Dessutom kommer dessa pilotlinor att kunna sträckas upp. De ligger mitt i masten eftersom de är endast ca 3-4 mm och mycket lättare än fallen. Hur ska det då gå till att få fast ett plaströr som är nästan lika lång som masten? Eftersom mastpipan kan inspekteras i dess hela längd skall den rengöras med det plaströr som ska limmas. Fäst en trasa i ena änden och dränk in trasan med kemiskt ren bensin eller aceton. (Betänk brandrisken). Dra trasan mot ena sidan på likrännan. När detta är klart ska en sträng med polyuretanlim dras längs hela plaströrslängden. Plaströret skjuts nu in och när den har rätt läge, vrids den så att limmet kommer mot masten. Den är nu fixerad och skall härda enligt anvisningarna på tuben. Plaströret kan vara av samma typ som elektriker använder till elkabel. Kom ihåg att också köpa skarvhylsor. Längden på kabeln skall vara samma som längden på masten, minus ca 6 dm vilket skissen nedan förklarar. Planera diametern på plaströret efter kommande behov av kabel till vindinstrument och annat som ska monteras i masttoppen.
Anslutningen av VHF:en elektriskt måste ske med omsorg. Det är inte lämpligt att dra strömkabeln via elpanel eller yttre strömbrytare. Kabeln skall dras direkt till ett batteri, som helst inte skall vara längst ner i kölsvinet där inträngande vatten förstör batteriet.
Om VHF:en har inbyggt säkring kan det vara lämpligt med en yttre säkring som är några mA under den inbyggda. Rådfråga leverantören om lämplig strömstyrka. Anledningen till denna hängsäkring är att den är lättare att byta en den inbyggda. Säkringen går naturligtvis sönder när du är i verkligt behov av VHF:en.
Använd inte för klen elkabel. Följ tillverkarens anvisning. En för lång kabel påverkar VHF:ens funktion så att VHF:en inte fungerar vid sändning. En sändare kräver en strömstyrka, i högeffektläge, på ca 5 A i ett 12-voltssystem. En för klen eller lång kabel kanske bara medger sändning i lågeffekt.
Akterpulpitmonterad antenn har inte berörts tidigare men några synpunkter är dock på plats..
Av tidigare resonemang följde att masttoppsmonterad är att föredra. En antenn i pulpit eller pushpit som en del föredrar att kalla akterpulpiten, har sämre räckvidd framåt. Det beror på att stag, vant och mast utgör en ”skärm” vilket hindrar radiovågen framåt. Den kan dock förstärkas akteröver. Strävan skall vara att ha en runtomstrålande antenn. Man vet inte alltid i vilken riktning som förbindelsen skall sökas. Det finns också de som har en invändning mot att om masten faller så har man ju ingen antenn. Det är ju riktigt men vet man hur masten faller vid ett haveri. Den kan faktiskt falla akteröver och då var det inget bevänt med den monteringen. Däremot har båtägaren under alla år, fram till masthaveriet, haft en antenn som inte varit optimal placerad. Om du har farhågor i den riktningen är det bättre med en reservantenn som tas fram i en akut situation. Det finns några sådana antenner på marknaden. Det finns både bra och dåliga reservantenner. Välj antenn från kända tillverkare.
Innan anläggningen skall tas i drift måste
antenninstallationen kontrolleras så att inte VHF:en skadas av att t ex det har
blivit en kortslutning mellan skärm och innerledare i samband med montering av
kontakter. Kontrollen kan ske med ett s.k stående-våginstrument.
Om du får kabel över skall den inte rullas i en slinga utan förvaras, gärna lite ”ihopknölad” i en påse. Det beror på att en slinga kan bli som en spole och påverka antennen på ett negativt sätt med sämre förbindelse som följd. Det kan vara så att du monterar antennen på akterpulpit men avvaktar till en annan säsong med montering i masttoppen. Det kan i sådant fall vara lämpligt att ansluta hela kabellängden när ändå installationen görs.